Baby'n sover..kissen sover.. exet är på vift. Ångesten kryper in under huden!
Hur ska man kunna andas när det känns som om nån försöker sno all syre?
Hur ska man kunna le, när man inte längre äger några leenden?
Jag vet att jag säger att det går bra och att jag reder mig
Men ärligt så är det inte bra.. och det känns som om allting bara faller omkring mig
jag skriker men ingen hör..fast jag skriker tyst, allt för att inte störa!
Jag skulle behöva en famn att krypa in i...som när man var liten! Nån som strök en över håret och viskade att allt skulle bli bra! Då när man var så naiv så man faktiskt trodde på dom orden!
Jag skulle ge allt för å kunna vara så naiv igen!
om jag tystnar...hör ni mig då?
